lifeforgoodwill

Tänk att en vecka gått förbi mig så fort...det känns som om jag precis anlände till Stansted med min Polo Sport-trunk över ena axeln och mitt pass i högsta hugg. Nu är det redan fredag, sex dagar senare, hur gick detta till?! Suck, men det är nog ändå bäst att åka när man fortfarande har en brinnande iver i att få vara kvar. Om saker och ting skulle vara annorlunda kanske jag skulle ha önskat mig hem igen och då finns risken att det enda jag kommer ihåg från denna resa är min hemlängtan. Jag har inte längtat hem en sekund och jag ångrar ingenting.
Jag började packa vid tio på morgonen och blev klar snart därefter. Jag tog mig då ned till köket en sista gång och åt en liten frukost bestående av lite flingor och yogurt medan jag insöp varje känsla som kom över mig när jag satt på vandrarhemmets bottenvåning för sista gången. Resten av tiden tills vi checkade ut vid tolv gick jag runt i uppehållsrummet och på vår våning medan jag tog mentala bilder av varje vrå. Vill inte glömma även den minsta av detaljer!
Vid tolv, prick, stod vi vid receptionsdisken med våra tre väskor och checkade ut varpå vi tog oss ned till Oxford Street där Emma köpte en skiva inne på vår stora CD-butik, HMV. Efter detta gick vi till närmaste Starbucks och åt en lunch, paninis igen:), och jag drack Chai Te medan Emma drack vatten. (Okej vi tog oss varsin muffin och chocolate chip cookie också:) Kunde inte låta bli;) )
Efter ett tag började vi gå mot Marylebone Street och självklart var rödljusen så långsamma att vi fick springa den sista biten, men vad är inte en hemfärd utan lite stress;) Vår flygbuss kom vid tio över två och vid närmare fyra stod vi igen på Stansted Airport, jag jättestressad medan Emma försökte lugna ned mig...hehe...
I varje fall gick både incheckningen av vårt baggage bra och sedan hade vi en lååång stund på oss att vänta på att vår gate skulle komma upp på avgångstavlan. Under denna tid hann jag köpa ännu en skiva till min samling:) Och en underbar perfym som jag inte kan sluta älska<3
När vår gate äntligen kom upp hade vi bara tjugo minuter på oss att ta oss till den och självklart kom jag precis då på att jag var hungrig och ville köpa mig en sista panini på flygplatsens Starbucks så detta gjorde så att vi fick springa igen. En vakt stannade oss på vägen och krävde att Emma skulle mäta hennes väska och vi fick då skyffla om i våra väskor för att de skulle stämma ännu mer, fem minuter kvar! Omigod!
Gu va vi måste sett ut där vi sprang, jag med min stora trunk och Emma med sin rullväska och i varsin hand höll vi i en varm macka:) Tiss tiss:)
Men någon måste ha vakat över oss för vi hann ännu en gång och när vi klev på planet fick vi nästan samma platser som vi haft på ditvägen.
Jag tittade på det strålande landskapet av ljus när vi lyfte och med Daughtry i öronen på högsta volym lutade jag mig tillbaka och log för mig själv. Detta har varit en underbar och fantastisk upplevelse, något jag alltid kommer att bära med mig oavsett vad som kommer att hända härnäst.
Planet skakar till, men det märker jag inte. I min värld är allt perfekt...